Storlek 28?

Igår inträffade en märklig sak här i butiken. En tjej kommer in och ska ha ett par jeans. Jag visar henne vårt sortiment och frågar vad hon har för storlek.

"28", säger hon bestämt.

Jag ser att hon inte är en 28 men tänker att det kommer hon märka själv. Efter mycket stånkande och stönande från provrummet går jag fram och frågar hur det går. Jeansen är på men det är minst femton centimeters avstånd mellan knapp och knapphål.

"En storlek större va?", säger jag artigt.

"Nej, jag är en 28a", säger hon ytterligare väldigt bestämt.

Jag ser att det inte är läge att diskutera. Hon ber mig hjälpa henne. Jag tvekar och berättar att jag tycker att det ser trångt ut och att en, eller två, storlekar större hade varit bättre. Hon lyssnar inte. Hon har storlek 28a!

Så där står vi i provrummet och sliter och drar i jeansen. Hon drar in magen allt hon kan och jag är nära på att lägga av en fis på grund av all ansträngning.

"Nej, jag tänker inte stödja det här", säger jag. "Det ska vara bekvämt inte en pina att ha på sig kläder"

Men som tidigare lyssnar hon inte. Hon förklarar istället att det bara är för att hon ätit för många lussebullar och att efter jul kommer det vara enklare.

Tillslut lägger hon sig ner i en soffa och kollar på mig maniskt.

"Hjälp mig", väser hon.

Och jag hjälper henne. Jag drar. Jag sliter. Hon drar. Hon sliter. I säkert tjugo minuter ligger hon där och kämpar. Jag sätter mig grensle över henne och pustar och frustar.

Och hon hade rätt. Det gick.

Men jag tyckte så synd om henne. Det liksom värkte i hjärtat mitt. Hennes höfter måste ha varit blåa efter den dagen. Ack och ve vad unga damer kan syssla med tokiga saker.